Hejsan svejsan bloggen! Idag är det inte vilken dag som helst, utan det är dagen då jag ska gå på samtalsterapi för första gången. Jag ska medge att nerverna finns helt klart där men likaså förväntningarna, man går inte på samtalsterapi för att bara prata lite utan självklart så vill jag få ut något av det. Som person är jag väldigt tillbakadragen och det händer sällan att jag yttrar mig i onödan, förutsatt att det inte är en vanlig social konversation. När det kommer till ytligt prat om saker och ting som egentligen inte spelar någon roll, då är jag absolut social och kan tjata på ett bra tag. Men när någon frågor om hur jag mår och vad jag vill med mitt liv, då är svaret alltid att jag mår bra och att jag trivs med det jag gör. I verkliga fall? Inte ens i närheten. Jag har ett väldigt hårt skal som ytterst få människor kan ta sig igenom och få ut några av mina riktiga känslor, varför kan jag inte svara på men antagligen är det för att jag har väldigt svårt med att lita på folk. Med samtalsterapi får jag prata med någon som jag inte känner och som inte kan döma mig, ingen som kommer sprida vidare den informationen som jag ger ut. Jag kan med hjälp av samtalsterapi öppna upp mina känslor utan att förlora min trygghet. Nu finns det inte så många människor i Härnösand som kan sprida något skvaller men det är dumt att ge någon den möjligheten för det finns folk som tar den direkt. Nej nu tänker jag runda av det här blogginlägget och åka in till jobbet i Härnösand, jag har lite möten nu under förmiddagen som jag måste förbereda mig till. Men det kommer nog ett blogginlägg snart igen ska ni se!